STARTSIDA
BILDER
PRODUKTER
VÄXTFÄRGNING
AROMATERAPI
KONTAKT
KARTA


Logga in

Växtfärgning

Historik

Arkeologiska fynd, papyrusrullar, gamla böcker om färgämnen och färgningsmetoder talar om att växtfärgning ingalunda är ett nytt påfund. Årtusenden f Kr var den purpurröda färgen status på feniciernas mantlar. Purpurfärgade mantlar var en betydande handelsvara.

Färgen erhölls från purpursnäckan som fanns på medelhavskusten. Färgen blev ytterligare dyrbar att framställa. För att få ett gram färg gick det åt tusentals snäckor. I första hand färgade man silke. Här i norra Europa har det mest varit aktuellt att färga ull. Fåret var ju ett av våra första husdjur. Man räknar med att fåret som husdjur funnits i norden cirka 3000 år.

Någon gång på 1500-talet kom en av de första böckerna som mer metodiskt behandlar textilfärgning. ”Plichto de l'Artie de Tentori” skriven av O V Rosetti.
  Under medeltiden fick färgerikonsten en ny storhetstid, och bredde ut sig över Europa. De väster som man använde till färgningen var i första hand krapp och vejde. Genom enbart jäsning gav vejden en blå färg.
  De första konkreta upplysningarna om färgade tyger, får man genom folkvisorna. Där talas det ofta om färgade dräkter. Vid den här tiden fanns ett stort antal professionella färgare i Europa.

 
Det krävdes lång lärlingstid för att bli en skönfärgare. I Frankrike hade man mycket stränga regler för hur utbildningen skulle gå till. Först skulle man få i lära hos en skönfärgare i fyra år. Efter avlagt prov följde ytterligare fyra år som lärling innan mästarprovet kunde avläggas.
  Allra strängast var förordningarna för de som färgade för gobelängväverierna. Det fanns en färgare för varje färg. Mindre nogräknade i sin yrkesutövning var de s k bondfärgarna. De saknade ofta utbildning för att kunna genomföra med komplicerade färgningar.
  Bondfärgarna använde t ex jäst urin när de färgade blått. Den färg som framställdes på detta sätt var lika bra som det mer komplicerade förfarandet, där man använde vejde. Dock hade metoden en stor nackdel, det färgade materialet luktade urin. Stanken blev inte bättre av att man sedan sköljde i urin.

När sjövägarna öppnades och handeln med Ostindien utvecklades på 1600-talet, blev indigon en dyrbar och eftertraktad handelsvara i Europa. Vejden förlorade nu sin betydelse. I slutet av 1800-talet slogs även indigon ut, när den syntetiska indigon gjorde sin inmarsch.
  Till rödfärgning användes i första hand krapp, ända till den mexikanska koschenillen, en liten parasitlus importerades till Europa.
  De mångtusenåriga naturfärgämnena historia gick mot sitt slut i mitten av 1800-talet då syntetfärgerna erövrade deras plats.

Så här bör en garnfärgning gå till:


Skapa text



Grytorna ska helst smörjas in med såpa så att sotet inte biter sig fast för hårt. Garnet tvättas noggrant så att smuts och ullfett försvinner. Nu är det dags för betning, vilket innebär att garnet förbehandlas, så att färgen fastnar i fibern.
  Nästa steg är att koka växterna. Detta tar 1-3 timmar beroende på vilken växt som används. Efter kokningen silar man bort de urkokta växtresterna och färgbadet är klart. Det våta färdigbetade garnet läggs i och får sjuda i 85-90 grader i cirka en timme.
  Det färdiga färgade garnet tvättas noga i tvållösning. Vattnet bör helst vara mjukt. Skölj till sist garnet ordentligt, men undvik för snabba temperaturväxlingar vid behandling av ullgarn.

Här får du en sammanställning om från vilka växter man kan få fina färger:

Rött
I Norden är det bara en växtfamilj som ger en riktigt röd färg, mårorna, i första hand vitmåran och gulmåran.
  Krapp hör till ett rätt omfångsrikt släkte och det trivs bäst i sydligare länder. Sverige började på ett tidigt stadium importera krapp från Frankrike. Växten har tjocka och kraftiga rötter. För att få fram färgämnet måste man torka roten. Färgen kan bli mycket röd, utan att för den skulle bli gräll
  Koschenillen är idag det vanligaste ämnet till röda färger. Man framställer ämnet genom att fånga in och döda den dräktiga sköldlushonan. Sköldlusen lever på fikonkaktusen, som växer i Mexiko.

 

Blått
Det finns bara ett färgämne som ger äkta blått, indigo. Ämnet finns i en rad olika växter i varierande mängder. Den äldsta kända europeiska växt ur vilken man utvann indigo är vejde.
  De som försöker färga med blåbär, fläderbär, svarta vinbär, häggbär eller brakved får en vacker färg.

Gult
Det är lätt att få fram de vackraste gula färger. Den enda växt som ger en verkligt hållbar färg är vau. Den hittar man på torr och mager mark. Andra växter som ger en vacker gul färg är björklöv, ängsskära, ljung, åkerfräken, brunskära och djävulsspjut.

Grönt
Det finns praktiskt taget inga växter, som ger verkligt granngröna färger.

Brunt
Förr i tiden hade man svårt att skaffa sig bra, bruna färger. Säkert använde man olika delar av valnötsträdet, både bark, blad, rötter och de gröna höljena kring nötterna, men det var ju långt ifrån alla som hade valnötsträd.
  Stenlaven går också att använda vid brunfärgning. Man behöver inte ens beta, bara lägga garnet och laven i lager på varandra och sätt grytan över elden.

Svart och grått
Det finns inga växter som ger direkt svart färg. Genom att tillsätta järnvitriol kan man emellertid få växter att färga svart. Över huvudtaget växter med garvsyra i går att använda, till exempel rötter av den gula irisen, rötter av kråkfötter, albark och ekbark.

Att tänka på
Blad ger den starkaste färgen vid full mognad, örters blad och stjälkar just före blomningen.
  Rötter och bark är lämpliga att samla på våren. När saven stiger är färgen stark och barken lätt att lösgöra. Färgen blir starkare om man låter barken torka. Granris, kottar och lavar kan man samla året om. Kottar bör vara släta och hårda, helst från året föra. Vid torkning av växterna bör man sprida ut dem i ett luftigt utrymme utan sol.



Växtfärgade garner måste luftas i bland.






Växtfärgat på svamp i Idre.


Växtfärgat på pepparrots blad på grått
garn, betat vinsten blev en svag grön färg.



ÖPPET TIDER

Enligt överenskommelse.

Ring övriga dagar.
0730 48 77 56

 

 




                                                                

 

 

.

 



 

 


 




 


 

 









 

 

 

 

 

 









Postadress: Edvalla 180, 819 64 Hållnäs,  Mobil: 0730-487756, E-post: info@comfrey.se